Under en lugn och solig dag på Mus-Olles fick vi plötsligt oväntat besök. En liten (nåja; egentligen hyfsat stor) groda kom beslutsamt hoppande mot entrédörrarna. Men när han fick syn på de stora otäcka varelserna (så kallade "människor"), stannade han till, förblev alldeles stilla och försökte mest efterlikna en sten. Det är här vår berättelse kunde ha tagit en sagolik vändning. Vi hade två guider till hands som kunde ha givit den efterlängtade kyssen och förvandlat den lille stackaren till en prins. Tyvärr var båda våra hjältinnor för hariga. I någon mån försökte de kompensera för sin feghet genom att agera grodvakter - vår hjälte i förklädnad satt ju nämligen precis vid ingången, i skottlinjer för ingående fötter. Inte hade han lust att låta sig bäras iväg heller. I skrivandets stund väntar vi fortfarande på upplösningen av det sagolika dramat.